Äntligen har mitt handikapp blivit mindre
Jag vet att det finns många som har större handikapp än jag. Egentligen är jag riktigt lyckligt lottad. Stark kropp, armar och ben, inga direkta allergier (ska vara mot katt då och det går ju att undvika) och normal nivå på de så viktiga intelligenserna IQ och EQ.
Mitt handikapp är snarare invärtes och med stor risk att innanmätet kommer ut. Så har det alltid varit, och inte bara för mig i vår familj. Mamma säger att hon blev åksjuk i bilen fram tills hon själv tog körkort och fick bättre känsla för hur kurvor och slingriga vägar beter sig. Min syster blev minst lika åksjuk och även om mamma säger att det var jag som spydde innan för bluskragen på henne så är det inte sant. Hon kommer ihåg fel – det var min syster som satt bakom henne i bilen på den åkturen. På sjön blev vi åksjuka alla tre, det var bara pappa som klarade sig. Trots detta seglade vi hela somrarna, flera veckor i sträck och många helger. Nu är gamla familjebåten såld och varken mamma, pappa eller syrran seglar längre. Men jag gör och fortsätter bli sjösjuk så fort vi ska korsa en större fjärd, eller havet med rullande dyningar. Alltid med samma resultat. Det som fanns invärtes blir plötsligt utvärtes.
Bröllopsresan var 6 veckor i segelbåt. Helt fantastiskt att segla från Stockholm via Göta Kanal till västkusten och runda Sveriges södra halvö tillbaka upp till Stockholm igen. MEN inte lika fantastiskt med sjösjuka på Vänern, mot Skagen, från Bornholm och utefter hela östsidan av Sverige med kraftig nordostlig vind som förvandlade båten till en guppande och snurrande tekopp från närmaste tivoli. Mats blev rädd. Att både ta hand om båten själv och mig som helst bara vill sova kan bli för mycket, speciellt om något oförutsett händer – och det gör det ju alltid.
Året därpå seglade vi i en privat liten eskader till Åland. Samma resultat. På hemvägen hade jag bestämt mig, nu ska jag inte bli sjösjuk. Ordentliga förberedelser, god natts sömn, bra fukost och dubbla åksjuketabletter. Till rors och med alla regnkläder på från början. Vi gick ut från Rödhamn. Dagen innan hade vi legat inblåsta. Hela Ålands hav var en enda stor berg- och dalbana med gamla rullande dyningar.
Vi kom inte ens förbi första fyren innan jag spydde, när Mats var på toa och märkte att båten krängde till så konstigt. Nu måste det bli bättre tänkte jag. NU ska jag inte bli sjösjuk mer och övertalade Mats att äta sin frukost och fika lite i lä medan jag seglade sittandes i lovart.
Det dröjde precis 10 sekunder. På den tiden hade Mats hunnit sätta sig tillrätta, hällt upp kaffet och öppnat burken med de färdigbredda mackorna. Då kom det hämningslöst och snabbt. Jag hann varken gå ner i lä eller vända mig om över lovarts reling. Jag spydde rakt fram, rakt ut, men missade (tack och lov) Mats och hans fika.
Jag har gjort lite efterforskning hur man kan bli av med sjösjuka och tyvärr, det går inte. Men det finns lite olika receptbelagda mediciner att ta till. Läkaren övertygade mig att plåstret var bäst. Det använde han t o m själv när han seglar Gotland Runt. Verkar vara väl värt att prova.
Nu sitter jag här i båten med ett plåster bakom örat. Vi har gått från Stockholm och norrut. Målet är Stocka och Rönnskär. Det har rullat och gungat och plåstret bakom örat hjälper. Vist blir jag lite trött, men att sova en halvtimme är stor skillnad mot hela överfartens alla timmar. Dessutom har jag ätit och fått behålla min första måltid på öppet hav, wraps med rökt picnicbog, vitkålssallad, tomat och basilika. Jättegott! Det enda som känns är att plåstret kliar – men jag kanske är allergisk.
Hoppas du får en fantastisk sommar! Vi kommer vara på sjön igen och förhoppningsvis så klarar jag av alla seglatser utomskärs. Tanken är Almedalsveckan på Gotland och sedan norrut, hem till Rönnskär.
