KOMFABsKatarina blogg

Äntligen kommer debatten om vad som ska säljas i affärerna och till vilket pris. Såklart att vi ska ha varor och att vi ska få välja själva. MEN jag har varit trött på att reklamutbudet från livsmedelsaffärerna har haft skräpmat som lockbeten och sedan har det som jag vill köpa och äta varit dyrt.

All heder åt Prisextra som hade alla rotsaker till 98 öre per kilo för några veckor sedan och Lidl som sänkte priset på grönsakerna med momsen, dvs 12 %.

I genomsnitt äter vi 12 kg godis per år, till det kommer läsk, kakor och annat utan näring. Såg starten av Biggest looser nyss och även om det är ett amerikanskt program om amerikaner så är vi inte så långt efter.

JA, jag vill ha billigare nyttigheter och dyrare tomma kalorier. Vi är redan många som betalar extra för det godis vi köper, eftersom vi köper choklad med bra kakao och hög kakaohalt.

Beach 2010! Vi ses där, hälsar KOMFABs Katarina

Läste Svenska Dagbladet igår och om deras serie om hälsa, miljö och mat. Den är bra, har du inte läst den så försök hitta artiklarna, mycket lärorikt!

Igår stod det att Eu har 319 tillsatser som är godkända att använda i vår mat och födoämnen som vi köper i affären. 319 stycken, det kan inte bara vara citronsaft eller färg från rödbetor utan måste vara mycket som är mycket mycket värre för våra kroppar och som, hemska tanke, vi kanske inte ens vet vad de gör för skada (eller nytta) i oss.

Självklart tog artikeln upp olika halvfabrikatsföretag, Felix, Findus och Dafgårds. Felix vill minska sina tillsatser, från 79 som de använder idag till 50. Finus vill minska antalet till 47, från vilken nivå framgick inte i artikeln. 50 tillsatser kan inte behövas, det verkar orimligt och även om salt, peppar räknas in så är det mycket socker och konserveringsmedel som dessa ämnen innebär.

Dafgårds stod ut i artikeln som den som var bäst på att ställa om sin produktion till vad kunderna vill ha. 2007 hade de 46 olika tillsatser i sina färdigrätter, nu har de sänkt de till 9. 9 låter bra och rimligt.

Artiklen tog såklart också upp kostnaden för att inte tillsätta tillsatser. Maten håller helt enkelt kortare tid och blir då dyrare, dessutom kan lukt och smak inte gömmas bakom tillsatserna.

Dålig dyr mat skulle summeringen av halvfabrikat kunna bli. Eller smidig och bra reservmat när tiden inte räcker till. Jag är i alla fall bestämd i min åsikt att ju mindre halvfabrikat vi äter desto bättre är det för oss. Och ju fler konstiga tillsataser som vi inte förstår eller kan uttala, desto mindre av de ska vi konsumera.

Hoppas vi får en bra matpolitik och att folk lär sig använda köket igen. Det är inte så svårt att göra lite mat från början till slut. Och redskap för att laga mat har vi aldrig haft så gott om. Köken är historiskt fullt utrustade med alla möjliga varianter av plattor, ugnar och tillagningsatteraljer. Men aldrig har vi lagat så lite mat där. Dags att återta köket.

I min bok Må BÄST orka mer finns ett kapitel om att göra sin egen snabbmat och tips för att laga mat på en kvart. Det går!

Igårkväll åt vi snabbwok på kycklingbitar, kikärtor, lök, vitlök, blomkål, paprika, mjölk, cocosflingor, ingefära, chilipeppar, salt och peppar. 15 min och sedan klart. Största problemet är att hinna få ner allt i pannan - att vara tillräckligt fingerfärdig för att hinna hacka och skiva upp allt som ska vara med. Mitt tips är då att göra större bitar, då går det snabbare. men gör de inte så stora att de måste skäras, då är det svårt att äta med pinnar eller i en soppa.

Vi ses i vimlet och hoppas att du mår bäst!
//Katarina

En av våra tjejkompisar har längat och kämpat för att få adoptera. I somras kom beskedet, hon ska få adoptera en liten asiatisk kille, söta bilder visade hon stolt upp för oss alla. Innan jul åkte hon dit för att hämta hem sin son och nu har vi kompisar fått träffa honom, försiktigt har hon introducerat honom för sina vänner och kontaktnät.

Vi var där härromveckan, bara vi två, en kväll efter jobbet. Vi hade såklart med gosedjur i paket och tänkte att han kommer nog vara mer reserverad än svenska barn. Det vore ju inte så konstigt om han undrar “ska de här också hämta mig” och dessutom brukar tvååringar vara lite blyga. Men inte. Vi hann knappt komma in i lägenheten. I hallen visade vi paketet och då kom han och satte sig i mitt knä, där på hallgolvet. Ingen misstänksamhet alls och ingen rädsla för att det här mötet kan innebära förändringar. Senare lekte vi alla vanliga barn/babylekar, kasta upp i lyften och köra bil på golvet. Och han skrattade så han kiknade. Vi fick också se den egengjorda filmen från dagen då hon var i barnhemmet och hämtade hem honom. Hemska bilder på understimulerade barn med spjälsängar…

På valborg var vi hos gemensamma kompisar. Vår “nya mamma” med sin lille kille var också där. Han skojade med alla, tog hjälp att gå av vem som helst som gav sin hand till hjälp. Helt orädd och trygg. Helt härlig! Och han skrattade ofta så han kiknade. Inte gick han omkring och funderade på tiden som var förut, hur han mått på barnhemmet eller vilka förändringar som kommer i framtiden. Han har ju onekligen varit med om en del.

Tänk om vi andra skulle klara av att kasta det som hände igår eller för år sedan och lämna det bakom oss för alltid. Hur ofta skrattar vi så vi kiknar när vi träffar de vi gillar? Och hur ofta säger vi “JA!” till förändringar?
Jag hoppas att den här lilla killen får ett härligt liv, han har i alla fall redan ett kontaktnät som redan har tagit honom till sitt hjärta!

Och visst, jag vet att han kanske får andra funderingar när han är äldre, men idag är det underbart att se att han mår bra i den stora förändring som han har varit med om.