Varje år läser jag samma sak i tidningen. Någon förmedlare har tagit hit bärplockare, lovat guld och gröna skogar, att skogen är fulla med bär, blåa bär och röda bär och att det bara är att hämta.
Tydligen får de thailändska, eller vilken nationalitet de nu har, bärplockarna betala för förmedlingen, att få komma till Sverige och i de svenska skogarna plocka bär, genom allemansrätten, och sedan sälja dem och tjäna pengar. Men det kostar tydligen för dem att komma hit, inte bara resan och uppehället, utan även till förmedlaren. Som säger sig “ha räknat” bären i skogen och sedan finns det inte så mycket som de har utlovat. Eller så är det en kommunikationförbistring. Det är mycket bär i skogen, men de är så små att det inte går lika fort att fylla en hink med lingon som med mango, mangostan eller rambutan, eller vilken frukt de nu är vana att plocka i sitt hemland.
Jag tycker det är hemskt, att någon tjänar pengar på fattiga människor och deras önskan om att kunna försörja sig och sin familj. Men jag tycker också att det är konstigt att man får förmedla på ett professionellt sätt att plocka bär i de svenska skogarna som förmedlaren inte är markägare till. Vem äger rätten att bedriva affärsverksamhet av den svenska allemansrätten?
Nu gäller det här bär i skogen och utländska arbetare, men vi har samma fråga gällande öarna i skärgården och företag som tar ut sina kunder och har events på allemansrättens mark, där alla får vara. Om någon annan skulle komma dit, till samma vik eller udde, skulle de bli bortkörda då? Och snabbgående ribbåtar stör friden för de som har valt att vara i ytterskärgården där bara vågorna och fåglarna hörs.
Så vem äger rätten att bedriva verksamhet på den svenska allemansrätten, för vem är allemansrätten till och hur vill vi ha det? Vad mår vi bäst av?
Vi ses i vimlet! //Katarina